Nu tänker jag vara ärlig om mig själv. 27 April 1996 föddes en lite flicka på Varbergs BB. Den flickan var jag. namnet blev Linn Joanna Komulainen. Jag föddes med ett handikapp. Jag var döv. Jag var döv i ca 2-3 år. Mina föräldrar märkte att jag inte började prata sammtidigt som de andra. De gick med mig till barnavdelningen med de nekade mig flera gånger. Till slut fick min mamma och pappa nog, de krävde att de skulle se på mig. De körde in en liten liten kamera i örat och såg att jag hade vatten, bakom trumhinnan. Vi fick en tid och då tog de en nål och spräkte trumhinnan och ut kom det vatten. Så när de andra barnen hade pratat i ca 2 år hade jag knappt pratat sammanlagt i ett halvår. Jag har ett minne av att mamma skulle dammsuga köker och när hon satte igång dammsugaren, så lät det precis som om någon tog en högtalare och satte den precis vid örat. Det gjorde så ont. Så när dammsugaren var igång fick jag gå ut och leka. Varför det gjorde ont, var för att jag hörde som om man simmade under vattnet och att folk pratade över vattenytan.

 

Sen började jag vara hos en logoped. Jag var där nästan varje vecka från och med att jag var 4-12 år. Så pga.  jag har varit döv så stammar jag ibland. Det fanns brn i min gamla skola som retade mig och kallade mig för stammapa och andra hemska saker, men jag har inte klarat detta utan mina föräldrar och min syster. De har v arit sånt stort stöd för mig!

Mamma och pappa